Nordhal Defence
Kontakt
Marinpersonal gör undervattensdrönare i transportlådor redo på däcket på ett landstigningsfartyg, med fraktcontainrar bakom sig
Insikter/Analys

Minkrigföring oberoende av fartygstyp

28 september 20268 min läsningNordhal Defence
Ammunitionsröjare från den amerikanska flottan gör undervattensdrönare redo på däcket på RFA Lyme Bay, ett brittiskt landstigningsfartyg, under en brittisk-amerikansk minröjningsövning 2017. Foto från den amerikanska flottan, Petty Officer 2nd Class Tyler Thompson (DVIDS). Användningen av bilder från det amerikanska försvarsdepartementet innebär inte att DoD rekommenderar något.

Att bygga in ett minröjningssystem i fraktcontainrar gör det lätt att flytta. Det gör det inte oberoende av fartyget. Containern får utrustningen ombord, men någon måste fortfarande sjösätta farkosterna, ge dem ström, styra dem och ta hand om dem efteråt, från ett fartyg som är byggt för en annan uppgift. Det är där modulära system brukar fastna.

Ett system är först verkligen oberoende av fartyget när det kan gå ombord och fungera medan fartyget förblir det det är. Det leder till en bättre fråga än hur modulärt ett system är: hur många fartyg i området skulle kunna ta med det i morgon, utan permanenta ändringar?

Fartyget är begränsningen

Danmark visar hur den flexibla varianten ser ut. I augusti seglade den danska minröjningsenheten, MCM Denmark, med Natos stående minröjningsstyrka 1 ombord på ett kanadensiskt fartyg, HMCS Moncton, med en ledningsmodul inbyggd i en 20-fotscontainer, drönare med sonar och undervattensfarkoster som flottans dykare kör. Det var enhetens andra tur på ett kanadensiskt fartyg, och den har också arbetat från danska havsgående patrullfartyg och civila försörjningsfartyg. Danska försvaret förklarar det med att utrustningen till stor del är modulär: ledningscontainern ”kan placeras på land eller ombord på ett militärt eller civilt fartyg”. Det hjälper också att Moncton är byggd för det. Fartygsklassen har tre platser på akterdäck för 20-fotscontainrar, ursprungligen tänkta för Kanadas egen utrustning för minsvepning och bottenkartläggning.

Storbritannien visar vad som händer när fartyget inte är byggt för det. Royal Navy har placerat drönare i containrar och en transportabel ledningscentral på hjälpfartyg: RFA Cardigan Bay i Bahrain 2023, sedan RFA Lyme Bay, ett landstigningsfartyg byggt för att frakta trupper och fordon, som rustades i Gibraltar i våras och avgick den 26 maj. I mars, före den ombyggnaden, kallade Navy Lookout det fortfarande ”en mycket omogen förmåga”. Flottans egentliga drönarfartyg, Stirling Castle, är ett ombyggt offshorefartyg med ett långt arbetsdäck och en 10-tonskran som sätter drönarna i vattnet. I slutet av 2024 rapporterade European Security & Defence att däcket på 600 m² redan ansågs för litet för nästa generation drönare, och att kranen, fartygets enda sätt att sjösätta och ta upp dem, inte räckte när flera ska i vattnet samtidigt.

USA visar att inte ens ett fartyg som är konstruerat för utbytbar utrustning gör det här snabbt. Landets minröjningspaket byggdes för ett Littoral Combat Ship eller ”ett tillgängligt fartyg”. Statliga revisorer rapporterade förseningar 2007 och igen 2010, och först i maj 2023 förklarade flottan det redo för de första operationerna.

Belgien och Nederländerna valde den andra vägen och bygger tolv specialbyggda moderfartyg, sex till varje flotta, och det första levererades i slutet av 2025. Det är ett förnuftigt val. Drönarna får hanteringsutrustning och ledningsutrymmen som är konstruerade runt dem, något som ombyggda fartyg saknar. Priset är att förmågan finns där de tolv fartygen råkar befinna sig.

Förmåga eller tillgänglighet

Det är den verkliga avvägningen. Ett specialbyggt fartyg ger förmåga. Ett system som kan flyttas ger tillgänglighet. Royal Navy har känt av båda sidor. Många ser flottans användning av ombyggda fartyg som till stor del driven av kostnader, och efter erfarenheterna med Stirling Castle förespråkar ledningen tydligt specialbyggda örlogsfartyg för resten. Men när flottan i år behövde minröjning redo för ett möjligt uppdrag i Hormuz skickade den ett landstigningsfartyg.

Specialbyggda flottor kommer att fortsätta bli bättre, och det ska de. Men hur många moderfartyg en flotta än köper kan en mina dyka upp där inget av dem finns, och då är det fartygen i närheten den måste arbeta med. Ett system som bara fungerar från en sorts fartyg har uteslutit sig självt från alla andra.

Det är insatsen som är modulen

På Nordhal Defence utvecklar vi små, fiberstyrda engångsdrönare under vatten som oskadliggör sjöminor. Arbetet med det här problemet har ändrat vad vi menar med modulärt. Det som måste vara modulärt är inte drönaren, utan hela insatsen. Frågan är inte om drönaren får plats på ett annat fartyg. Den är om vi kan komma till fartyget och arbeta utan att bygga om systemet runt det.

Att vara lätt att flytta är inte unikt för oss, och det ska det inte heller vara. Det vi försöker göra annorlunda är hur systemet är uppdelat. Den dyra sensoriken och datorkraften stannar på ytan, i en station, i stället för i varje drönare. Drönarna bär bara det de behöver för att nå en mina, så de förblir billiga och flera kan arbeta samtidigt. De är engångsdrönare i enklaste mening: vid normal användning förstörs en drönare tillsammans med minan den skickades mot.

Den uppdelningen betyder mer på ett lånat fartyg än man först tror. En drönare som inte kommer tillbaka behöver aldrig lyftas ombord igen, så vid normal användning behöver fartyget inget sätt att bärga den. Den del av systemet som är värd att skydda stannar på däck, där besättningen når den. Och eftersom fibern rullas ut från båda ändar, en kort bit på drönaren och en mycket längre på ytan, behöver fartyget inte ligga över drönaren medan den arbetar. Det kan sköta sitt eget arbete inom den fiberlängd det har med sig.

Det kostar oss något också. Systemet är byggt för det sista steget i minröjningen, när en mina redan har hittats, inte för sökandet, så det krävs fortfarande en separat modul efter eget val för själva upptäckten.

Vad det kräver av konstruktionen

En liten drönare måste fortfarande förvaras, var och en behöver plats för sin fiberförbindelse, och den måste fortfarande ta sig från däck ner i vattnet. Det är sällan drönaren som avgör hur: de små minröjningsfarkoster som redan är i tjänst skulle också kunna fraktas på många olika sätt, och sjösättningsmetoden är oftast ett val flottan gjorde när den integrerade systemet. Därför försöker vi att inte göra det valet åt värdfartyget. Samma drönare kan åka på en större obemannad yt- eller undervattensfarkost byggd för att bära den, färdas i en container, gå ut från en RIB eller lämna fartyget via en sjösättningsramp.

Värdfartyget måste också ordna däcksyta för ytutrustningen, ström som den är, ett sätt att få positioneringssystemets givare i vattnet, fartygets navigeringsdata, en skyddad plats för operatören och ett ställe att förvara laddningarna enligt fartygets egna regler för sprängämnen. Allt ska kunna skruvas fast, kopplas in och tas bort igen utan permanenta ändringar av fartyget. Allt som kräver svetsning gör en insats till ett varvsjobb, och varje del som kräver en kran gör listan över möjliga fartyg kortare.

Operatörerna kommer att vara utbildade minröjningsspecialister, men de ska arbeta på ett däck i rörelse, ofta från ett fartyg vars egen besättning aldrig har sett systemet, och ingenjören som byggde det sitter inte längre ner i korridoren. Med flera drönare i vattnet samtidigt förändras själva jobbet. Forskning om operatörer av obemannade luftfarkoster drar en användbar gräns här: att övervaka många farkoster är ett helt annat jobb än att aktivt styra några få, och det senare tröttar ut folk mycket snabbare. Därför måste stationen ta över styrningen från operatören och bara lämna de viktiga besluten till dem. Vi bestämmer den slutliga stationen i försök med personer som är specialister på minröjning, med ett fast villkor: den ska vara flyttbar, och inget får installeras permanent i värdfartygets stridsledningscentral.

Dessutom: väljer man inte fartyget kan man inte heller kräva dess stridsledningssystem, så systemet måste fungera utan det från första dagen. Det systemet faktiskt behöver från fartyget är mycket mindre: var fartyget är och åt vilket håll det pekar. Att följa en drönare under vattnet bygger på att veta just det för givaren, och satellitnavigering ensam går inte att lita på. I Östersjön har störningar av den blivit vardag. Ett örlogsfartyg fortsätter att beräkna sin position när det händer, och att bygga om den förmågan i vår egen utrustning skulle bara upprepa det fartyget redan gör. Därför använder vi fartygets navigeringsdata, en standardsignal som dess navigationssystem redan levererar, och ser allt utöver det som valfritt. Men något som bara kan fungera på egen hand förblir en gäst på varje fartyg det besöker. Vi ser integration som en ordningsföljd: först ett komplett system som inte behöver något från värdfartygets elektronik utom navigeringsdatan, sedan allt det vet tillgängligt i en standardiserad, dokumenterad form, och först därefter integration i ett visst fartygs stridsledningssystem, som ett alternativ och inte som ett villkor för att alls kunna sättas in.

Till sist är det uppenbara felet för en kabelbunden farkost en förlorad förbindelse: kabeln går av eller ytutrustningen slutar fungera, och operatören kan inte längre se eller styra den. På ett lånat fartyg finns det kanske inget sätt att leta efter den, och inget skäl att stoppa fartygets eget arbete medan någon letar. Så en sak ligger fast. En förlorad förbindelse kan aldrig utlösa en detonation. Farkosten görs säker, vad som händer med den sedan bestämmer flottan som använder den, och beslutet att detonera fattas alltid av operatören, aldrig av farkosten.

Provet

Att vara last gör en möjlig att sätta in. Det gör en också sekundär. På någon annans fartyg arbetar man efter deras schema, kurs och fart, och ett system som bara fungerar när det har fartygets fulla uppmärksamhet får den sällan.

Måttstocken vi konstruerar efter är alltså inte hur många plattformar vi är integrerade med, hur liten farkosten är eller hur bra databladet ser ut. Det är hur många fartyg i området som realistiskt skulle kunna ta med systemet, utan permanenta ändringar, om det stod på kajen i morgon.

Den måttstocken bygger på att styra flera drönare från en station och låta dem dela ett positioneringssystem, och inget av det har vi visat än. Den första prototypen är i vattnet nu och testerna fortsätter hela hösten, men det verkliga provet kommer senare, när systemet går ombord på ett fartyg som inte valdes för det.

Har du tagit med utrustning i containrar till sjöss på ett fartyg som inte var byggt för det, vill jag gärna höra vad som visade sig vara svårare än du hade räknat med.

Källor

Alla insikter Se sjösättningssystemen